Back to childhood...

Det slog mig i helgen att man grät mycket mer när man slog sig när man var liten. Gjorde det ondare eller var det kanske för att man inte kunde så många fula ord?

I morse visade sig dock att jag fortfarande kan gråta av smärta och säga fula ord. Jag väckte nog alla i trappuppgången... För när jag skulle stänga dörren till Calles lägenhet, hamnade mitt pekfinger (högra, så det var väl lite tur i oturen) emellan... och j***lar i mig vad ont det gjorde! Tårar och svärord flödade... hrm.
Det känns i alla fall litet bättre nu. Farbror rektorn har tejpat på mig. Men urk, nageln är halvt blåsvart - och den får bara inte trilla av!! Jag tror seriöst att jag skulle svimma av själväckel... uuu... bläh!
Sjukt jobbigt att man inte kan spela några instrument! Hoppas det blir bra snart... Får plugga teorimeck så länge. Nu är det dags för lektion i satslära. (Jag förstår fortfarande inte valet av detta namn!?)

Jo, jag måste nog helt klart köpa väskan... =P

Pussen och hejet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback